Fiskpinnen är en kär stamgäst vid svenskarnas matbord, vilket också rimmar bra med Livsmedelsverkets rekommendation om tre måltider med fisk i veckan. Men en nackdel med fiskpinnarna är paneringen.
– Ur det perspektivet är ju inte fiskpinnar någon bra variant av fisk. Det är ofta lite fiskkött i dem och sedan blir det i och med paneringen och tillagningen mycket fett. Då är det bättre att äta en större portion rent fiskkött, säger Irene Mattisson, nutritionist på Livsmedelsverket.

Men, tillägger hon, om barn vägrar äta annan fisk kan ju fiskpinnarna vara det enda alternativet.

I februari köpte Testfakta in åtta vanliga sorters fiskpinnar från större livsmedelsbutiker i Stockholmsregionen. Paketen skickades till livsmedelslaboratoriet Eurofins i Lidköping och till Sveriges Tekniska Forskningsinstitut i Borås för artbestämning, näringsanalys och vägning av fisk respektive panering.

Det blev ett grundligt bottennapp; alla testade fiskpinnar innehöll mer panering än fisk. Minst fisk, 42 procent, innehöll Findus torskfiskpinnar. Mest fisk, 49 procent, fanns det i City Gross Royal Arctic.

På Findus är man kritisk till testresultatet.
– Man kan inte mäta på det sättet. Det finns ingen vedertagen metod för att mäta det här. Resultatet beror helt på hur man tinar och skalar av paneringen. Frågan är också om man inte får en vätskevandring till paneringen när man tinar fisken inför mätningen, säger Inger C Larsson, utvecklings- och kvalitetsansvarig på Findus som menar att deras egen mätning, före panering, leder till en högre andel fisk.

På Sveriges Tekniska Forskningsinstitut håller man till viss del med, men säger samtidigt att värdena för de olika märkena är jämförbara.
– Jag tyckte att det var rätt anmärkningsvärt att de var så mycket panering i fiskpinnarna. Men vi misstänker ju att paneringen sugit åt sig vatten från fisken och att det delvis är därför som paneringen väger mer. Men det är lika för alla sorter i testet, säger Helena Lindman, testansvarig på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut.

En annan aspekt som undersöks i testet är skillnader i näringsvärde. Här är skillnaden stor. Findus Original är fetast, medan Willys fiskpinnar innehåller minst fett. Att Findus båda produkter är fetare än genomsnittet har dock en förklaring.
– Vi sprayar på fett, bra vegetabilisk olja, och när man sedan ska steka fiskpinnarna lägger man dem i pannan utan fett, säger Inger C Larsson på Findus.
    Mest fisk för pengarna får man om man köper fiskpinnar av märkena Royal Arctic, X-tra eller Euroshopper. Om man tänker fisk som fisk, vill säga. Pinnarna i testet innehåller allt från ospecificerat vitfiskkött och Alaska pollock till hackad sej och torsk.

Att torskbeståndet är hotat och omdebatterat har nog få konsumenter missat. Så hur är det med Findus och Euroshoppers torskfiskpinnar? I såväl Findus som ICA:s fiskpinnar av märket Euroshopper kommer torsken från Nordostatlanten, ett stort fångstområde som bland annat innefattar Barents hav och Kattegatt. I Kattegatt är torsken hotad, medan situationen ser bättre ut för Barents hav-torsken. Världsnaturfondens fiskguide ger dock Barents hav-torsken gult ljus, alltså mellan grönt och rött, eftersom det kan vara såväl hotad norsk kusttorsk som ohotad nord-arktisk torsk man får i nätet.

På Findus menar man att de två går att skilja åt.
– All vår torsk kommer från Barents hav. Vi kan garantera att det inte är den hotade norska kusttorsken utan endast nord-arktisk torsk, säger Inger C Larsson.

På Icas presstjänst kommenterar man så här: ”Torsken i fiskpinnarna är nord-arktisk torsk. Den norska kusttorsken lever bara i de norska fjordarna, går möjligtvis ut i fjordmynningarna för att hitta föda, men de stora trålarna som fiskar torsken går inte in i fjordarna.”

På Världsnaturfonden pekar man på det omöjliga med sådana garantier.
– Det är i dag inte möjligt att skilja på kusttorsken och den nord-arktiska torsken. Det pågår också mycket illegalt fiske även om det har minskat på senare tid. Men tillverkarna har ju lanserat torsken från Barents hav som ett alternativ till Östersjötorsken, så de vill såklart få det att framstå som att det är säkert, säger Marie von Zeipel, pressansvarig på Världsnaturfonden.

Flera av märkena i testet innehåller Alaska pollock, en fisksort som även den hotas av tjuvfiske. Världsnaturfonden ger den okej så länge den bär MSC-märket, miljömärkningen för fisk. Men av testets fyra fiskpinnesorter med Alaska pollock är det bara Findus som är MSC-märkt.