Vi svenskar anses trendkänsliga när det gäller det mesta, så även maten vi stoppar i oss. Vi anammar gärna nya rätter och smaker från andra kulturer. Men gäller denna öppenhet även julbordet? Eller är det samma gamla skinka, köttbullar och sill som dukas upp år efter år ute i stugorna? Enligt måltidsforskaren Richard Tellström fyller julbordet en dubbel funktion. Det är en historisk arkivkammare och tidsmarkör på en och samma gång, där gamla klassiker blandas med nymodigheter.
– Maten ska å ena sidan manifestera festhögtidens värden och då måste skinkan och sillen fram. Men samtidigt vill vi gärna förnya oss och visa att vi hänger med. En riktigt god julvärd ska både duka upp det förväntade och komma med en och annan överraskning, till exempel skaldjursrätter, wokade grönsaker eller sushi, säger han.
Förr i tiden var julmåltiden för många svenskar det enda tillfället under året där man fick äta sig riktigt proppmätt utan att skämmas. Det är knappast något problem i dag. I stället har den blivit en av våra viktigaste statusmarkörer.
– Maten som dukas upp är en berättelse om gästerna runt bordet. Vilka värderingar har vi? Vilka anor har vi och hur mycket pengar tjänar vi?
– Därför kan det lätt bli bråk när en maträtt plötsligt plockas bort från bordet. Enda sättet att bli av med grisfötterna, skinkspadet eller syltan är när farmor dör eller någon skiljer sig, säger Richard Tellström.
Ja, även om julbordet alltså står i ständig förändring går processen långsamt. Och för vissa typer av produkter eller rätter är det näst intill omöjligt att ta sig in. Ett klassiskt exempel är Coca Cola som trots dyra reklamkampanjer inte lyckats ersätta den svenska julmusten.
– Coca Cola är inte en tillräckligt bra bärare av julens värden och det verkar inga kampanjer kunna ändra på, säger Richard Tellström.
Även grönsaksrätter har svårt att konkurrera. De finns, men reduceras oftast till uppskurna tomater, kål eller någon enstaka gratäng.
– De har alldeles för låg feststatus. När det är fest ska det vara proteiner och alkohol.
Samtidigt är inget hugget i sten. Medan lutfisken, julkorven och syltan har mycket gamla anor från svensk bondemiljö har julskinkan inte mer än dryga hundra år på nacken. Vid slutet av 1800-talet var det ingen som åt rimmat eller lagrat kött till jul. Det gjorde man alla andra dagar på året och på julen skulle köttet vara färskt. Men plötsligt bestämde sig de svenska nationalromantikerna med Carl Larsson och Anders Zorn i spetsen för att julskinkan var en äkta svensk julsymbol. På Carl Larssons målning ”Julaftonen” från 1904 syns en stor julskinka i förgrunden.
– Målningen kan ha haft mycket stor betydelse för julskinkans intåg på svenska julbord. Han gav helt enkelt skinkan, som annars åts sommartid, ett julvärde, säger Richard Tellström.
Han tror att dagens kändisar på samma sätt skulle kunna revolutionera julbordet.
– I dag har till exempel vildsvinsstek inget julvärde. Men skulle Tina Nordström börja tala om vildsvinssteken som en äkta julsymbol så är inget omöjligt, säger han.
Kanske kan den i så fall ersätta just skinkan. För trots dess starka symboliska värde i dag kan julskinkan vara på väg bort, tror Richard Tellström.
– Vi äter den bara till jul nuförtiden och för grisproducenterna är det svårt med avkastningen under resten av året. Därför kommer priset gå upp kraftigt, vilket leder till att skinkan försvinner så småningom.
På kort sikt kommer ändå skinkan att finnas kvar tillsammans med köttbullarna, prinskorven, Janssons frestelse och den svenska festmåltidens viktigaste ingrediens – sillen.
– Sillen är vårt främsta festtecken. Vi har ett svenskt festackord som heter sill, snaps och hej tomtegubbar. Det kommer inte försvinna.
Däremot ligger allt som kräver skinkspad risigt till; syltor, grisfötter, grönkål och bröd som doppas. De flesta köper nämligen sin skinka färdigkokt numera.
– Dessutom har vi blivit mycket mer känsliga för innehåll och konsistens. Vi gillar helt enkelt inte svål, hackat kött eller uppblött bröd, säger Richard Tellström.
