Varje vinter skadar sig runt 10 000 utförsåkare i Sverige så allvarligt att de måste uppsöka en akutmottagning. Men fler hjälmar, rygg- och handledsskydd i backarna de senaste åren har gjort skillnad.

– Antalet skador har inte minskat, men vi märker att många blir betydligt lindrigare tack vare skydden. Framför allt har antalet allvarliga hjärnskakningar och ryggskador blivit färre, säger Alf Lerner.

På hans vårdcentral i Åre tar man varje säsong emot 2000 skadade skid- och snowboardåkare.

– För snowboardåkarna är handledsskador det vanligaste. Där ser vi att de som inte använder handledsskydd får fulare frakturer som har svårare att läka, och kanske måste opereras.

En vanlig uppfattning är att handledsskydd bara gör att armen bryts på ett annat ställe, men det håller inte Alf Lerner med om.
– Vi har inte sett att det är så. Utan skydd hade personen snarare haft skador på flera ställen, säger han.

Alf Lerner tycker att alla skid- och snowboardåkare åtminstone ska utrusta sig med en ordentlig hjälm. Men även ett ryggskydd borde tillhöra grundutrustningen, enligt honom.

– De som hoppar, de som kör lite tuffare och kanske kör i skogen har ett stort behov av ett ryggskydd. Men även nybörjare, det är de som skadar sig mest, säger han.

– Ryggskyddet skyddar inte mot kompressioner man kan få om man landar hårt och ryggraden trycks ihop, men det kan skydda mot kotfrakturer om man får en smäll – om man landar på ryggen, eller krockar med något eller blir påkörd.

Det allra vanligaste problemet för skidåkare är knäskador. Där finns inga skydd som hjälper, men utrustningen spelar ändå en stor roll.

– Det gäller att bindningarna är rätt inställda så att de löser ut. Där ser man att folk som kör med gamla eller lånade grejer är mest utsatta. Jag hade en kille som gått ner femton kilo som drog på sig en ful knäfraktur eftersom bindningen stod kvar på den gamla vikten säger Alf Lerner.

– Det är också bra att träna musklerna runt knät innan, så är risken för skador mindre.

Barn som skadar sig i backen är ett särskilt kapitel. Varje år tar vårdcentralen i Åre emot 70-80 underbensfrakturer hos barn i förskoleåldern, och där kan det vara extra svårt med utrustningen.

– Egentligen finns det inga bindningar som passar för barn, eftersom det behövs ett litet slag för att de ska lösa ut. Barn ramlar annorlunda, de korsar benen och åker framstupa, och då sitter skidorna kvar, säger Alf Lerner.

– Vad man kan göra är att se till att pjäxorna sitter på ordentligt och inte är för stora. Och så ska föräldrarna förstås inte heller ha för bråttom med att ta med barnen ut i de större backarna.