Det är inte bara sommartid som sjöar och skärgårdar befolkas numera. Intresset för långfärdsskridskor har exploderat de senaste åren och kan närmast beskrivas som en folkrörelse. Frilufsfrämjandet, Friskis & Svettis och olika skridskoklubbar ordnar mängder av långturer i grupp liksom kurser i bland annat iskunskap. För nybörjaren kan det vara vettigt att kontakta en förening innan man ger sig ut på öppen is. Det menar Jan Insulander på Frilufsfrämjandet, som nämner tre viktiga saker att ha med sig på långfärden.
– Kunskap, rätt utrustning och sällskap. En is är aldrig helt säker. Man måste kunna läsa av skiftningar i färg och ljud vilket kräver både kunskap och erfarenhet. Och har man inte den bör man åka tillsammans med andra som har, säger han.

Det stora intresset för långfärdsåkning har även drivit på utvecklingen av nya produkter. Det första valet man står inför i sportbutiken är lös eller fast häl. Tidigare låg hälen alltid fast mot skridskorna med hjälp av en rem- eller kabelbindning. Men allt fler använder så kallade klappskridskor där bindningen är densamma som på vanliga längdskidor. Den anses ge snabbare åkning eftersom skäret kan bli längre när hälen är lös.
– Men de flesta kan inte utnyttja detta. Den största fördelen är att det är lättare att få tag i bra skor. Här har du hela sortimentet för längdåkning att välja bland. Dessutom kan man alltså använda samma pjäxor för både skridskor och skidor vilket är bra.

Just valet av pjäxor har störst betydelse för åkupplevelsen. Den ska sitta skönt och inte vara alltför stel och klumpig eftersom du behöver kunna flexa foten under skäret. Dessutom bör pjäxan vara vattentät och fungera bra att gå i.
– Vissa skidpjäxor har bara en glatt plastsula och det är inte att rekommendera. Ofta måste man gå vissa sträckor mellan sjöar eller där isen inte går att åka på. Och då krävs ett par pjäxor med ordentlig gummisula som man inte bara halkar runt på.

När väl pjäxor och skridskor är införskaffade är det dags att tänka på säkerheten. Ispiken utgör både ditt känselspröt för att undersöka isen och ett bra stöd under åkningen. I dag använder många dubbla ispikar och tar sig fram som skidåkare över isen. Ett annat måste är ryggsäcken. Den är inte bara till för att förvara ombyteskläder, livlina och fika, utan fungerar också som flythjälp om olyckan är framme.
– Det är stor skillnad att ligga med vatten till strax under bröstvårtorna i stället för ända upp till hakan. Då kan man ligga där i lugn och ro tills någon har kastat i en livlina.

Därför är det viktigt att ryggsäcken är tillräckligt stor, cirka 50 liter, och försedd med grenrem så den inte åker upp över huvudet när man hamnar i vattnet. Flytförmågan förstärks också när ombyteskläderna ligger tillslutna plastpåsar.

Även isdubbar kan vara bra att ha med sig, men enligt Jan Insulander är de överskattade ur säkerhetssynpunkt. Han är kritisk till hur livräddningssällskapet genom alla år har lyft fram just isdubbarna. All erfarenhet visar nämligen att nästan ingen klarar att ta sig upp ur en vak på egen hand.

– Risken är att man bara invaggar folk i en falsk säkerhet. Det är mycket viktigare med kunskap och sällskap.

Förutom skridskor, pjäxor och den absolut viktigaste säkerhetsutrustningen använder många hjälm och olika skydd för knän och armbågar. Ska man köpa allt som rekommenderas kan tusenlapparna snabbt rinna i väg. Ett bra tips är att börja i mindre skala och hyra eller låna utrustning av någon kompis för att reda på om sporten verkligen passar. På många håll kan man även nybörjare låna skridskor och pjäxor hos Frilufsfrämjandet. Och på sajter som Blocket finns ett stort utbud av begagnade pjäxor och skridskor.
– Det finns egentligen inga dåliga märken på marknaden. Jag tycker man kan börja med något billigare och uppgradera sig efterhand, säger Jan Insulander.

Med rätt skötsel av utrustningen blir också åkningen roligare. Ett par långfärdsskridskor bör slipas hos en specialist någon gång per år. För att bevara skärpan är det även bra att dra ett bryne längs skenan efter varje åktur.

Köpguide: Utrustning för långfärdsskridskor

Pjäxor: Bestäm dig för lös eller fast häl. Därefter handlar det om att hitta en så skön pjäxa som möjligt. Tänk på att vissa traditionella skidpjäxor är svåra att gå i. Några fabrikat är Alpina, Lundhags Alico, Crispi, Alfa, Garamont, Everest, Salomon. Priserna varierar från en femhundring upp till 2500 kronor.

Skridskor: Populärast är fortfarande den traditionella skridskon med fast häl och rembindning. Men klick-in-bindningar där hälen sitter fast blir allt vanligare. Och numera finns även klappskridskor där hälen är lös. De vanligaste fabrikaten är Lundhags, Skyllemarks och Everest (Stadium). Kostar mellan 500 och 2000 kronor.

Bindningar: Kommer ofta med skridskon. För lös häl finns Salomon och Rottefella. För fast häl finns ett antal olika varianter med rem, kabel och olika snabbindningar. 

Isdubbar: Vanligast är ett handtag med vass spets. Vissa kan även ha visselpipa vilket är bra. Några fabrikat är Lundhags, Skyllemark och Everest. Finns från hundralappen och uppåt. 

Ispikar: Man bör alltid ha med sig en ispik ut på isarna. Kostar från 200 kronor och uppåt.

Paketpris: Det finns paket med skridskor + pjäxor och ibland även med dubbar och pik. Kan vara prisvärt men kolla så att pjäxorna verkligen sitter bra. Kostar mellan 1000 och 3500 kronor.

Slipning: Skridskorna behöver slipas någon gång om året av en specialist. Man kan lämna in skridskorna för slipning hos de flesta sporthandlare.

Bryne: Efter man har åkt ska skridskorna dras med bryne för att behålla skärpan. Enklast är om man använder ett särskilt brynställ. Kostar cikra 150 kronor.

Ryggsäck: Finns särskilda skridskoryggsäckar - bland annat Skyllermarks, Lundhags och Fjällräven. Men även en vanlig vandringsryggsäck fungerar bra. Bör rymma mellan 40 och 50 liter och vara utrustad med grenrem. Ryggsäcken ska sitta lågt på ryggen för att ge en låg tyngdpunkt. Kostar från dryga tusenlappen och uppåt.

Visselpipa: Är viktigt att ha med sig. Sitter ibland på isdubbarna.