Det var 2007 som Testfakta testade älgstudsare inför älgjakten. Sveriges cirka 300.000 jägare väntades då skjuta cirka 75.000 älgar.
Testfakta har undersökt kvaliteten på åtta vanliga älgstudsare och vad som skiljer modellerna åt. Testet har utförts av Försvarets Materielverk (FMV), som framför allt arbetar med att förse det svenska försvaret med vapen och annan materiel. De praktiska testerna genomfördes under tre dagar i somras vid FMV:s provningsanläggning utanför Karlsborg. Jaktvapnen testades i fyra moment: precision i normaltemperatur samt kyla, korrosionstest, utdragstest och sprängtest.

Det mest dramatiska resultatet gav sprängtestet. Om till exempel en liten sten eller en kula fastnar i gevärets pipa riskerar skytten att skadas om han eller hon avlossar vapnet. För att simulera en sådan olycka slog testpersonalen in en kula i respektive gevärspipa. Vapnen skruvades därefter fast i ett speciellt skruvstycke innan de avfyrades.
För att enklare kunna bedöma hur de olika gevären uppförde sig filmade FMV:s provningspersonal testet med höghastighetskamera.
Bilderna visar hur två av de testade vapnen - Browning och Remington - exploderar och splittras.
– När man ser bilderna förstår man hur det ser ut och hur skadad man kan bli, säger Börje Kindbom.

Vad skulle hända med skytten om detta skulle inträffa i verkligheten?
– Skyttens vänsterhand skulle skadas allvarligt och axeln slås sönder. Splitter i ögonen innebär risk blindhet. Förmodligen överlever skytten splitter i halsen om hon eller han inte har extra otur, säger Börje Kindbom.

De övriga sex gevären klarade testet med en deformerad pipa. Positivt var att slutstycket på samtliga vapen höll emot, vilket annars kan leda till allvarliga skador på skyttens huvud.
Anders Toresson är vd för Torsbohandels som representerar Remington i Sverige. Han är förvånad över resultatet och ställer sig frågande till hur FMV har utformat testet.
– Det finns en internationell testorganisaton, CIP, vars testnorm alla tillverkare av dignitet rättar sig efter. Om något händer med ett vapen så skickas det in till CIP, som får bedöma om något är fel. Jag vet inte vilket system FMV har använt, men om det här testet ska få någon verklighetsförankring borde vapnet skickas ner till CIP och sedan får FMV förklara hur de gått till väga, säger Anders Toresson.

Finns det något risk med att använda det här vapnet?
– Nej, absolut inte, inte större risk än med något annat fabrikat. Och hur troligt är det att två av världens största vapentillverkare skulle våga skicka ut en produkt som inte klarar en sprängskjutning? menar Anders Toresson.

Börje Kindbom, vad säger du om invändningarna?
– Jag kan inte svara på hur CIP gör, men bland annat Mannlicher i Österrike gör i princip på samma sätt som vi gjorde. Det finns tusen tester att göra, det här är resultatet av det vi gjorde och testet var ju lika för alla, säger han.

Testfakta har även sökt representanten för Browning i Sverige, men trots upprepad kontakt har ingen kommentar lämnats.

Totalvinnare i hela testet blev det billigaste vapnet, Howa 1500 som i handeln kostar cirka 5 900 kronor. Testets dyraste vapen, Blaser R93 som kostar cirka 26 000 kronor, hamnade på andra plats.
– Testet visar att det billigaste vapnet också är det bästa. Det är extra roligt att Howa 1500 inte vann därför att övriga vapen var speciellt dåliga, utan därför att det är en mycket bra älgstudsare, säger Börje Kindbom.
– Däremot säger testet inget om hur pass bra det är efter några års användning eller hur vapnen känns.

En bra älgstudsare ska vara enkel att träffa med, även när djuret rör sig. För att få en så rättvis precisionsprovning som möjligt skapades en speciell skjutbänk som vapnen låstes fast i.
Ett dygn före provskjutningen stängdes gevären in i ett 20 grader varmt rum. Före testet kalibrerades kikarsiktena. Eftersom vapnens precision kan påverkas av valet av ammunition provsköts älgstudsarna med tre olika typer av ammunition.
– Vi använde de ammunitionstyper som är vanligast på marknaden. Resultatet av provskjutningarna påverkades inte av valet av ammunition, säger Börje Kindbom.

Precisionsskjutningen genomfördes i tre olika moment.
– I det första momentet har vi legat så nära gängse jaktförhållanden som möjligt och bland annat tagit hänsyn till vad som är ett normalt antal avlossade skott, rekyl och liknande.
– Det andra momentet var varmskjutning. Problem med varmskjutning uppstår framför allt under träningen på skjutbanan. I samband med vanlig jakt skjuter man inte mer än ett par tre skott i följd och då hinner inte vapnet bli så varmt att det påverkas.

Varför gjorde ni då testet?
– Av samma skäl som vi undersökte hur vapnen uppförde sig efter att ha legat i en kylkammare i minus 40 grader i 16 timmar. Genom att testa hur gevären klarar extremerna får vi också veta hur bra de klarar normalförhållanden. Vårt prov är tufft, men inte orimligt tuff. På liknande sätt testar vi bland annat ammunition åt Försvarsmakten med bra resultat. Etta i precisionsdelen blev totalvinnaren Howa. Sist hamnade Remington.

För att ta reda på hur pass bra vapnen står emot rost fick de stå två timmar i saltdimma och därefter i 15 timmar i ett 40 grader varm rum med 95 procents luftfuktighet, vilket motsvarar ungefär 14 dagar i havsnära miljö utan vapenvård. Minst rostade testets dyraste vapen, Blaser R93. Mest rostade Anotonio Zoli Lyx.

Hela testet utfördes av provningsledare Börje Kindbom och hans kollegor på FMV.
– Totalt var vi fyra stycken vid FMV som arbetade med testet. Samtliga är experter på vapen, även om det bara är jag som är jägare.

Varför då?
– Vi ville minska risken för att personerna som svarade för själva testet skulle ha förutfattade meningar om olika märkens förtjänster, säger Börje Kindbom.